Jag blev vegetarian för ungefär 8 år sedan. Då gick jag på gymnasiet och blev plötsligt bekant med människor som var vego-medvetna, människor som jag aldrig tidigare varit nära, som öppnade upp ögonen på mig så att jag blev vegetariserad.
Jag glömmer aldrig hur jag tänkte innan jag blev vegetarian. Att "Ja, det är ju synd om djuren - men kött är alldeles för gott. Hur ska jag kunna leva utan grillat kött på sommaren och mormors köttbullar på julbordet?" Och jag skulle vilja påstå att det här sättet att tänka är det vanligaste bland majoriteten av befolkningen i den köttnorm vi lever i här i västvärlden, ännu idag.
Det som gör mig galet glad, dock, är hur medvetenheten för köttkonsumtion har ökat sedan den dagen jag valde att sluta äta kött. På bara 8 år. Jag minns att när jag blev vegetarian möttes jag av höjda ögonbryn och misstankar kring vad jag egentligen äter och det var ibland svårt att hitta vegetariska alternativ på restaurangernas menyer i Sverige. Men som de flesta vet, så är inte fallet idag. Att vara vegetarian i Sverige idag är så sjukt-jäkla-enkelt, här i England likaså. Jag blir alltid lika överlycklig så fort jag ser att restauranger märker ut V-markeringen på sina menyer för sina vegetariska alternativ, som idag oftast är mer än en.
Med vegomedvetenheten som jag fick från min gymnasietid på Folkungaskolan i Linköping flyttade jag några år senare till veganmeckat nummer ett: Malmö. Jag har sagt det förut, jag säger det igen och jag kommer säkert säga det fler gånger:
Malmö är bäst.
Finns det någon stad i Sverige som jag vill bo i så är det där. Helveganska restauranger, veganalternativ i varje liten mataffär (typ), vegomässor, veganaktioner och flera andra veganer att inspireras av. Det var svårt att undvika att bli ännu mer vegucated här och jag drogs snabbt med, blev blixtförälskad i veganlivet helt enkelt.
För det är just det som det handlar om. Kunskap om andra alternativ som köttnormen i samhället lyckas dölja.
Samtidigt ska jag inte ljuga. Självklart är det lättare att vara vegan på vissa platser än andra. För en nybörjarvegan som jag var när jag bodde i veganmeckat, var Malmö som en förskola i veganism där jag enkelt kunde lära mig att leva med min nya livsstil. Jag tror till exempel inte att jag hade klarat av att gå över till att bli vegan när jag bodde på Zanzibar, där det enda veganalternativet till mat var ris och bönor, grönsaksgryta, pommes, chapati eller andra friterade saker. Jag ska inte ljuga och säga att det var lätt, för det var det inte. Tvärtom. Jag hade många nätter där jag låg och drömde om all veganmat från Malmö och stunder då jag övervägde att gå över till vegetarisk kost igen. Men jag gav inte upp utan såg det mer som en utmaning. För ingen annan än en vegan kan förstå lyckan när jag väl hittade sojamjölk i en matbutik i Stone Town, eller när jag hittade falafel och avocado & hummus wrap på en restaurang. Ingen annan än en vegan kan förstå lyckan av att komma hem till Sverige igen efter tre månader och äta igen sig på all mat jag hade längtat efter i, vad som kändes som, en evighet.
Nu när jag bor i en liten by i södra England, i Torbay, är det inte svårt men heller inte lika lätt som Malmö eller för den delen i de flesta städer i Sverige idag.
Jag är så glad över hur jag märker att veganmedvetenheten ökar i Sverige, speciellt nu efter att Oatly blev stämda av Svensk Mjölk och debatten kring om ko-mjölk verkligen är bra för människors hälsa äntligen kommer upp till ytan. En debatt som borde varit synlig för längesedan, men bättre sent än aldrig, right?
För att summera min vego-bakgrund: Veganism är det bästa sättet att leva på och med denna blogg hoppas jag att jag kan visa det och kanske få fler att få förståelse för det här levnadssättet. Nu ska jag laga min favorit-tacopaj (receptet jag använder är det här:http://146milvegan.blogspot.co.uk/2009/01/svenskens-lsklingsmat.html) - för det är ju fredag.
Ha en fin tacofredag allihop! Puss och kram
No comments:
Post a Comment